Trådarna ..

.. spinns åter. Likt en klibbig spindelväv omfamnar de. Och medan mörkrets landskap susar förbi, ackompanjerat av bruset från motorn och de avlägsna, mumlande rösterna, uppfylls jag, med slutna ögon, av dess förförande närvaro. Det jag lever av. Min föda och min tröst. 

Och i nattens tystnad och dunkel blir detet än starkare. Skuggan, den jag dansar min evige dans med, kryper ner bredvid mig, tränger sig in i mitt inre och besätter mina drömmar. Ljuva, vackra, åtråvärda. Så verkliga, så levande. På ett sätt att jag omöjligt kan tro att det inte skulle vara sant. Och jag vill inte vakna. 

Cirkelsågarnas ..

.. grälla, ilskna ljud skär genom kroppen där den halvligger invid det vidöppna fönstret på den skuggiga sidan av huset, i ett naivt hopp om lite svalka under värmeböljans långdragna hetta. Fläktarna, som brusande står utplacerade i lägenheten, förslår knappast. De ger bara ett uns med kyla när deras bris når en. Precis som duschen av blomsprutan, eller de första minuterna med en fryst vetekudde över nacken. Ändå alla ack så välbehövliga, för att inte säga nödvändiga, i den närmast olidliga värmen.

På balkongen mitt över vajar ett sprött, torrt träd i den svaga vinden. Kanske har det dött, precis som så mycket annat den här sommaren. Bränder härjar vilt i skogarna och även i staden hörs brandkårens högt ljudande sirener oftare än annars. Vad har vi gjort med vår vackra planet? Kommer den att överleva mänsklighetens dumhet? Tankarna far innan de abrupt bryts av. Kyrkoklocksspelets kvällssommarpsalm tar över medvetandet. Psalmen som, efter år av spelande på samma klockslag under den ljusaste årstiden, alltid fastnar på hjärnan, även om namnet och texten är och förblir en gåta.

I andra rum ligger katterna lojt utsträckta och slumrar. De rör sig minimalt under dagarna, för att möjligen vakna till liv en stund när solen gått ner. Precis som människorna omkring dem. Handlingskraften är noll. Borde, men … orkar inte! Inte ens saker som kräver minimalt med fysisk ansträngning. Meddelanden skrivs inte, samtal förs inte. Inga böcker blir lästa, inga filmer sedda. Hjärnan är lika seg som kroppen. Allt som går är att lyssna till stadens ljud. Renoveringarna, kyrkklockorna och sirenerna. Men också … det smattrande ljudet av en motorcykel och det omissigenkännliga brölet av en sportbil som drar iväg. Det vinande suset från bussarnas klimatanläggning, som lika gärna kunde vara tunnelbanans om den gick ovan mark. Klappret som bildas när någon drar en resväska över trottoarernas gatsten. Det nästintill likljudande klappret av hästhovar på asfalten. Gatubelysningens tickande, musik från öppna fönster och samtal från förbipasserande.

Men samtidigt, någonstans mitt i allt detta, skapades dessa ord. Som alltid utan ansträngning. De bara fanns där. Färdigformulerade spelas de upp inombords. Redo för att nedtecknas.

Insikten..

.. om vad det förra inlägget egentligen handlade om slog mig plötsligt, såsom insikter oftast gör. Dansen sker i det där, idet jag knappt vågar yppa av rädsla att verka galen. Det där som de flesta viftar bort som slump, eller något som väl händer de flesta någon gång, när jag trots allt nämner det. Men det är så mycket djupare, så mycket starkare än så. Det är konstant. Långvarigt. För alltid. Och bara de som själva har förmågan att dansa förstår vad det är.

Dansen..

.. fortsätter trots allt. Den tycks liksom aldrig vilja ta slut. Och vem som egentligen bjöd upp och vem som en gång tackade ja har fallit i glömska. Kanske var det båda? I en gemensam tanke? Är det därför den bara fortgår i dessa evinnerliga tider? I denna pulserande rytm?

Först så där trevande försiktigt. Blygt. Sedan allt mer intensivt. Tätt och nära för att i nästa sekund vara långt ifrån. Nästan avvisande. Innan längtan och åtrå tar över och det åter blir nära.

Så växlar det, om och om igen, tills dess att passionen är så stark att den sliter, slungar, isär. Ut i intet. Till det, där tyngdlöshet och tomhet råder. Svävande, åt var sitt håll, medan synen av den andre blir allt mer utraderad av dimman som fyller tomrummet.

Och jag undrar varje gång om det var jag som tappade greppet, eller om det var jag som släppte taget.

Men så plötsligt snuddas våra händer. Vi griper, faller, landar. Och vår eviga dans börjar igen.

Vi ..

.. pratar om livet.
Om det som gör det möjligt. Det som samtidigt tär.
Det vi aldrig slipper.

Vi pratar om kampen vi dagligen för.
Mot andra. Mot våra kroppar. Och mot oss själva.

Vi pratar om sveket.
Från de som är oss nära.
Från samhället i stort.

Vi pratar om skulden.
Vi pratar om sorgen, ilskan och glädjen.
Vi pratar om döden. Och vi pratar om kärleken.

Vi pratar om det inga andra kan förstå.
Om det som andra inte vill höra.

Vi räds inga ämnen.
Det finns inga tabun.
Tårar rinner och ångesten som obarmhärtigt sveper in motas bort med vin.

Det är tungt, så tungt.
Men det som tynger blir samtidigt lättare.
Och vi vill bara prata mer.

Det är så obeskrivligt vackert.
Och jag tänker på hur mycket andra missar.
Ni som aldrig pratar.